Chippet påväg att ta slut

Verkar som om lellens kastreringschip håller på att ta slut. Han har fått tillbaka massa jobbiga symptom igen. Han har svårt att koordinera fram och bakben och han är väldigt lättstressad igen. Tycker synd om han. Min kompis var snäll och tog med sig lillan hem så jag och lellen får lite egentid. Han mår bättre av det i de här perioderna. Hoppas på att försäkringsbolaget kan ersätta en kastrering för det skulle göra lellens liv så mycket bättre. Ska hålla tummarna lite till :)

Bra idé - men ack så fel det blev

Idag bestämde jag mig för att ta med mig lillan ut på promenaden. Så det blev jag, lellen, lillan och kompisen och hennes hund. Tanken var att vi skulle gå en runda på ca 30 min i normal takt. När vi kom till skogsslingan så var det total blank-is. Lillan som har ett relativt sätt nyopererat knä slirade runt och gjorde sitt bästa för att stå på fötterna, jag höll på att ramla, kompisen gled ner för en backe på rumpan och jag var rätt allmänt stressad för att jag hatar o ramla o det var så halt.

Lellen måste inte bra alls. Redan efter 10 min så gick han och flåsade och var jättestressad. Räckte med att vi var en extra på promenaden och han fick mer att hålla koll på. Stannade han några gånger och fick lugna han. Funkar riktigt bra när jag samlar in han nu o pratar med han som om det bara är vi två i världen. Säger samma sak varje gång och det verkar vara som en lugnande ritual för han.

Lillan var allmänt sjövild pga att hon inte fått så mycket motion under sin rehab period och nu var jätteglad för att få träffa sin lilla kompis. Efter en timma var vi tillbaka vid bilen igen. Det var en bra tanke att åka iväg och gå en härlig skogstur i kvällningen men gud så fel det blev. Nästa gång åker jag och Lellen själva igen och så får lillan gå ut med mig ensam sen.

Inte som alla andra hundar

När man har en unghund så är det rätt svårt att se vad som är normalt beteende och inte. Men det var mer o mer saker som inte kändes normalt. Tex så var jag iväg på MH test med lellen och det var en sån katastrof så det fanns inte. För det första så var alla förutsättningarna fel; jag var sjuk, de ändrade startordning så jag fick springa till bilen och hämta han, han hade inte rastat sig precis innan och jag hade aldrig vart på ett MH innan. Sen på detta så gick momenten fel. Han blev så stressad av situationen och testledarna gjorde verkligen inte saken bättre. Momenten gick så fort och saker som jag vet att han är grymt duktig på gick fel för att varken jag eller hunden visste vad som skulle göras. Man inser i de där lägena vad mycket möjligheter till fusk som det finns om man hade haft erfarenhet av det. Det började sedan balla ur mer och mer. När det var dags för övningen med overallen som flyger upp så blev han så rädd så han tömde analkörtlarna och stack 50 meter bakåt och gömde sig bakom ett träd. Jag var helt vansinnig för jag visste inte att jag kunde avbryta testet och han var helt förstörd. Testledaren avbröt efter det och sa att jag får ju med mig samma hund hem och att han snart har glömt detta. Jag kände med en gång hon sagt det att så kommer det inte bli. Så lätt kommer han inte glömma. 6 månader av hård träning och även några gånger hos personligtränare tog det innan han var sig lik igen. Det värsta var att min magkänsla innan MH't var att inte göra det för hans skull. Men så kände jag att jag ville ställa upp för uppfödaren eftersom det är bra för dem att ha fått resultat osv. Jag ångrar mig bittert och kommer nog aldrig igen att göra ett MH test på en av mina hundar. Ser verkligen ingen poäng med det.

När jag började ana oråd

Det var för ungefär ett år sedan som jag började känna att saker inte var som de skulle. Jag upplevde att Lellen blev onormalt stressad i vissa situationer. Men samtidigt så var han ju unghund och det var i början svårt att veta om det var en fas eller något annat. Det kunde visa sig vid hundmöten, människor som cyklade förbi, barn på skateboards, folk som gick förbi med paraply osv. Saker som många hundar tycker är lite läskigt och som man ofta får träna på. Och träna det gjorde vi. Men någonstans kändes det som att det inte gick åt rätt håll. Vet inte hur många gånger jag stått med en hyperstressad hund uppe i skogskanten och haft kopplet i ett krampaktigt grep och tänkt -vad tusan är det som händer, hur kunde det bli så här!? Många hundägare känner nog igen sig i när man står där med andan i halsen och nästan väser fram: -han är inte farlig :) Men de gånger det blir som absolut svårast är när man möter de där hundägarna som inte visar någon som helst hänsyn till andra hundägare. De som anser att det alltid är den andras problem och de kan inte vänta en sekund så man kommer undan med sin hund. Det är då det blir riktigt jobbigt. Minst så väl när jag var ute och gick i ett stort naturområde i Göteborg med massa olika elljusspår. Helt plötsligt mötte vi en hund och Lellen blev väldigt stressad. Eftersom han väger 50 kg muskler så är det lite svårt att få han att följa med följsamt när han väl har ställt upp sig. Så jag ropade till den andra hundägaren och frågade om de kunde vänta någon minut så jag kom undan. Men istället för att hjälpa mig med detta så fortsätter hon att gå emot mig. Jag lyckades i sista stund få bort Lellen från den smala vägen och när hon går förbi så skrattar hon åt mig. I de lägena så känner man inte så mycket varma känslor för den andra hundägaren. Krävs ju så lite för att hjälpa varandra. Jag har alltid hjälp andra med det, även innan när jag hade bara en hund och den hunden funkar bra med andra hundar. Tycker det handlar om respekt och välvilja mot andra människor.

Presentation av oss

Nu äntligen är det dags, bloggen är startad. I den här bloggen ska ni få följa mig och min familj. Familjen består utav en 7 årig rottweiler tik och min hane på 3 år som kallas Lellen för det mesta och jag själv som är en 30 årig tjej som bor i utkanten av Göteborg med mina godingar. Framför allt ska den här bloggen handla om Lellen och det som har kommit att påverka hans liv och som också påverkat resten av familjen. Anledningen till att jag bestämde mig för att starta den här bloggen var för att det finns så lite information om hjärnskador på hund och att jag vill kunna dela med mig till andra. Skulle bli jätteglad om bloggen leder till att jag kan få kontakt med någon annan som har samma problem eller får kontakt med andra där ute i landet som misstänker att något är fel på deras hund. Så tveka inte att skriva till mig om ni vill få kontakt eller bara vill kommentera mina inlägg :)